Kunskapsunderlag 03

Vad saknas?

Frågan ställs — men det finns inget validerat stöd för hur den ska besvaras, och ingen mäter hur väl den besvaras.

Formuleringen vilar på tre led, vart och ett belagt i en egen källa. Se källregistret.

Vägledningen täcker våld och missbruk

Familjerättens samlade vägledning är fortfarande Socialstyrelsens handbok Vårdnad, boende och umgänge (artikelnr 2012-4-8, 360 sidor, tryckt juni 2012). Den distribueras alltjämt, men bygger in SOSFS 2012:4 — allmänna råd som sedan dess ersatts två gånger, senast av HSLF-FS 2025:64 från 1 mars 2026. Regeltexten i handboken är alltså överspelad medan handboken är den enda samlade vägledningen.

Kapitel 9 heter ”Särskilda problem hos föräldrarna” (s. 139–153). Dess innehållsförteckning lyder, ordagrant:

”Våld och andra kränkningar … Barn som bevittnar våld och själva utsätts för våld … Att uppmärksamma våld … Att fråga om våldet … Vad innebär våld i familjen för barnet? … Om barnet behöver stöd och hjälp … Missbruk och beroende … Riskfaktorer … Skyddsfaktorer … Att fråga strukturerat om missbruk och beroende … Att utreda konsekvenserna av missbruket … Att uppmärksamma när barn kan fara illa … Anmälningsskyldighet”

Källa: Socialstyrelsen 2012-4-8, kapitel 9. Verifierad mot PDF.

Rubriken ”Riskfaktorer” står under missbruk. Vägledningen har alltså strukturerade frågor för två förhållanden — våld och missbruk — och inga för något annat.

Föreskriften saknar ett steg om hur barnets uppgifter tillkommit

Institutet har läst HSLF-FS 2025:64 i sin helhet. Där finns ingen rekommendation om att bedöma om det barnet uttrycker kan ha kommit till under påverkan från en vuxen i barnets närhet. Den enda kontrollfråga som anges gäller utredarens egen förståelse:

”Socialnämnden bör ställa frågor till barnet i syfte att klarlägga om uppgifterna som barnet har lämnat har uppfattats rätt.”

Källa: HSLF-FS 2025:64. Verifierad mot PDF. Negativt fynd — hela författningen läst.

Riskleden i analysdelen är avgränsade till våld, övergrepp och bortförande, det vill säga en spegling av 6 kap. 2 a § föräldrabalken. Hur ett barns berättelse tillkommit är inte ett eget bedömningssteg.

Socialstyrelsens egen iakttagelse

I handboken Utreda barn och unga (artikelnr 2023-6-8657) refereras myndighetens egna dödsfallsutredningar:

”att socialtjänsten sällan haft kontakt med hälso- och sjukvården avseende barnets föräldrar, utan förlitat sig på deras egna problembeskrivningar och bedömningar, även när socialtjänsten haft kännedom om föräldrars psykiatriska tillstånd eller missbruksproblematik som skulle kunna påverka deras omsorgsförmåga.”

Källa: Socialstyrelsen 2023-6-8657, s. 154. Verifierad mot PDF. Handboken gäller barnavårdsutredningar, inte familjerätten.

Ingen mäter

Den senaste nationella genomgången av barns delaktighet i utredningar om vårdnad, boende och umgänge är Socialstyrelsens rapport 2014-12-40, som beskriver läget 2013–2014. Institutet har inte funnit någon motsvarande nationell aktgranskning gjord därefter. Siffrorna i den rapporten återges därför inte som beskrivning av dagens läge — se avvisade påståenden.

Samma mönster finns på domstolssidan: Domstolsverket publicerar antalet mål om vårdnad, men utgången i vårdnadsmål ingår inte i den officiella statistiken. Det finns, såvitt institutet kunnat se, ingen löpande nationell redovisning av hur många barn som hörs enskilt, hur många riskbedömningar som dokumenteras, eller hur ofta det framgår av rapporten hur barnets åsikt vägts in.

Att frågan om föräldrars hälsa faktiskt förekommer i domskälen har undersökts empiriskt i en studie av tingsrättsdomar publicerad i Svensk Juristtidning 2024. Institutet har ännu inte verifierat citaten mot tryckt original och återger därför inga siffror ur den här.

Bristen är riktningsneutral

Det finns i dag två etablerade positioner i den svenska debatten om riskbedömningar i familjerätten. Den ena säger att risken systematiskt underskattas och att uppgifter om våld omformuleras till samarbetssvårigheter. Den andra säger att risken överskattas och att obekräftade uppgifter läggs till grund för beslut. Båda säger att riskbedömningarna brister — av motsatta skäl.

Det är samma metodfråga sedd från två håll. En bedömning utan validerat stöd kan fela åt båda hållen, och en missad risk och en obefogad risk är två fel i samma apparat. Därför räknar institutet bägge som fel, och tar inte ställning till vilken riktning som är vanligast — det är just det ingen mäter.

Vad som inte påstås här